London - det är bara kärlek.
visst är det en stor förändring att flytta i från lilla samhället tierp till storstaden london, och såklart älskar jag det, är ju i princip som gjord för den här staden. att vara hemma lärde mig en del saker, om mig själv och om andra, alla saker jag kom underfund med var inte alltför trevliga men det kom fram en del softa saker i mitt huvud också. jag hade saknat min mamma väldigt mycket iallafall, så det var, hm vad ska jag säga, ungefär som en lättnad att träffa henne. att hon fortfarande fanns där och var den hon var. älskar dig mamma, du är bäst!
samtidigt var det verkligen en besvikelse att komma hem och förstå att allting var som vanligt och att ingenting skulle förändras. det var verkligen som att resa tillbaka i tiden, samma jävla skit. men missförstå mig inte, det var jätte kul att träffa alla igen, det var det verkligen. men det jag försöker säga är att jag på något sätt kände att jag inte var på rätt ställe. oj, svåraste skiten att förklara, så jag skippar det helt enkelt.
det känns konstigt att säga det, men när jag landade i stansted gick jag bara av, gick genom kontrollen rakt till stansted express och åkte till liverpoolstreet station, när jag kom dit kände jag bara lättnad, "så jävla skönt att vara hemma" tänkte jag. jag fick dock skynda mig till tunnelbanan eftersom att det var typ dom sista som gick och jag var tvungen att byta så jag sprang till circle line och tog den till bank bytte därifrån till northen till london bridge sen var det bara att gå sista biten. det underlättade ju inte att jag var sjuk med 40 graders feber och halsfluss. när jag kom hem sov alla med tanke på att klockan var halv 1 någonting, jag var sjukt trött så jag gick bara och lade mig direkt. på tisdagen berättade jag för annemaj att jag hade halsfluss och feber så hon stannade hemma, visst hade jag kunnat tagit hand om gustaf om jag inte smittade och om jag kunde stå på benen. på onsdagen beslutade vi oss föratt inskaffa lite pencilin så att jag skulle bli frisk någon gång. så annemaj tog mig till akuten och jag skrev in mig och fick prata med läkare, jag sa att jag hade halsfluss och hon frågade om jag hade haft det förut och så eftersom att jag visste att det va de jag hade, jag svarade att jag hade haft det ett antal gånger och hon blev lite misstänksam. vet inte riktigt vad hon funderade över men hon var väldigt trevlig och gav mig pencilinen. jag var såklart skit stolt över att ha gått till sjukhuset för första gången (utan mama i tierp) och till coh med i england. usch så duktig jag var, påbörjade kuren direkt så att jag skulle bli frisk någon gång. redan på torsdagen var jag mycket bättre men annemaj hade nog inte räknat med att det skulle gå så fort så hon hade redan tagit ledigt för att vara hemma med gustaf så jag fick ytterligare en dag att vila och bli frisk på.
sen på fredagen var det dags för mig att börja jobba igen och det gjorde mig ingenting, tyckte det var skönt att komma tillbaka till lite rutiner. och då var min hals helt återställd så jag kunde äta för första gången sen i måndags. lite hungrig var jag allt. på kvällen gjorde jag ingenting, de frågade om jag ville med ut men jag ville inte eftersom att jag ska sluta dricka och röka och jag går på pencilin. så idag blir det bara chilla, ska kolla på en film senare som eli hänvisade mig till John Q heter den. får se om den är så bra som han säger. imorgon ska jag träffa den efterlängtade sarah bill och prata om hur hon lyckades strula med "the dykeenies" sångare. London - det är bara kärlek.
Puss och kram, jag saknar louise jätte mycket.
jag vill att du ska komma hit och leka med mig.
samtidigt var det verkligen en besvikelse att komma hem och förstå att allting var som vanligt och att ingenting skulle förändras. det var verkligen som att resa tillbaka i tiden, samma jävla skit. men missförstå mig inte, det var jätte kul att träffa alla igen, det var det verkligen. men det jag försöker säga är att jag på något sätt kände att jag inte var på rätt ställe. oj, svåraste skiten att förklara, så jag skippar det helt enkelt.
det känns konstigt att säga det, men när jag landade i stansted gick jag bara av, gick genom kontrollen rakt till stansted express och åkte till liverpoolstreet station, när jag kom dit kände jag bara lättnad, "så jävla skönt att vara hemma" tänkte jag. jag fick dock skynda mig till tunnelbanan eftersom att det var typ dom sista som gick och jag var tvungen att byta så jag sprang till circle line och tog den till bank bytte därifrån till northen till london bridge sen var det bara att gå sista biten. det underlättade ju inte att jag var sjuk med 40 graders feber och halsfluss. när jag kom hem sov alla med tanke på att klockan var halv 1 någonting, jag var sjukt trött så jag gick bara och lade mig direkt. på tisdagen berättade jag för annemaj att jag hade halsfluss och feber så hon stannade hemma, visst hade jag kunnat tagit hand om gustaf om jag inte smittade och om jag kunde stå på benen. på onsdagen beslutade vi oss föratt inskaffa lite pencilin så att jag skulle bli frisk någon gång. så annemaj tog mig till akuten och jag skrev in mig och fick prata med läkare, jag sa att jag hade halsfluss och hon frågade om jag hade haft det förut och så eftersom att jag visste att det va de jag hade, jag svarade att jag hade haft det ett antal gånger och hon blev lite misstänksam. vet inte riktigt vad hon funderade över men hon var väldigt trevlig och gav mig pencilinen. jag var såklart skit stolt över att ha gått till sjukhuset för första gången (utan mama i tierp) och till coh med i england. usch så duktig jag var, påbörjade kuren direkt så att jag skulle bli frisk någon gång. redan på torsdagen var jag mycket bättre men annemaj hade nog inte räknat med att det skulle gå så fort så hon hade redan tagit ledigt för att vara hemma med gustaf så jag fick ytterligare en dag att vila och bli frisk på.
sen på fredagen var det dags för mig att börja jobba igen och det gjorde mig ingenting, tyckte det var skönt att komma tillbaka till lite rutiner. och då var min hals helt återställd så jag kunde äta för första gången sen i måndags. lite hungrig var jag allt. på kvällen gjorde jag ingenting, de frågade om jag ville med ut men jag ville inte eftersom att jag ska sluta dricka och röka och jag går på pencilin. så idag blir det bara chilla, ska kolla på en film senare som eli hänvisade mig till John Q heter den. får se om den är så bra som han säger. imorgon ska jag träffa den efterlängtade sarah bill och prata om hur hon lyckades strula med "the dykeenies" sångare. London - det är bara kärlek.
Puss och kram, jag saknar louise jätte mycket.
jag vill att du ska komma hit och leka med mig.
Kommentarer
Postat av: Louise
och jag saknar dig jätte mkt babe! men snart kommer jag och leker med dig! pusspusspuss
Postat av: Sara
jaa! låter som bra skit! :D
Trackback
